Dessa rader skrevs den 9 maj i tron att VK skulle publicera dem senast den 30 maj. Så blev dock inte fallet. Mina rader är en betraktelse kring detta fotografi: http://www.ordbanken.se/brand001.jpg

ETT ELDPROV FÖR BJÖRKARNA

Björkarna i Umeå har börjat knoppas och stan gör åter skäl för sitt turistiska smeknamn. Fast det var förstås inga turister man tänkte på, när björkarna planterades efter den stora stadsbranden 1888. De skulle ju bara hindra framtida stadsbränder, var tanken.

Några egentliga eldprov(!) har stans björkar tack och lov inte utsatts för – utom en gång för hundra år sedan. Då – den 30 maj 1911 – brann det i kvarteren kring Magasinsgatan, Götgatan och Rådhusesplanaden. 15 boningshus brann ner till grunden, ett 30-tal familjer förlorade sina hem och ett 100-tal familjer stod plötsligt utan försörjning. En stor katastrof som kunde ha blivit ännu större – om inte björkarna vid Rådhusesplanaden stått i vägen.

De hindrade elden att få fäste i Moritzska gården, som stod där stadsbiblioteket står idag. Om Moritzska gården också fattat eld, hade en ny stor stadsbrand varit hotande nära. Då hade trähusen öster om Rådhusesplanaden också blivit lågornas rov. Nu slickade elden bara Moritzska gårdens uthus, som för övrigt fick rang och värdighet som stans första brandstation några år senare...

Fotografen Amedés bild från 1911 berättar på sitt sätt om förödelsen. Det är nästan bara Naeslundska fabrikens maskinhus i tegel som står kvar till höger. Naeslunds, som med sitt byggmaterial och sina möbler tjänade stora pengar efter stadsbranden 1888, stod själv i aska den ödesmättade dagen i maj 1911.

Utanför bildens vänsterkant klarade sig ett annat klassiskt Umeå-hus. Det s k bolagshuset, stans första privata stenhus med ett slags bostadsrätter innan bostadsrätter fanns, stod också pall för eldslågorna.

Storbranden orsakade förstås debatt i stan. Med brandmän som inte hittade till brandposterna, ropade många på brandchefens avgång. Och eftersom vattenledningen från Nydalasjön inte fick fram vatten till eldhärden, skärptes kraven på vatten från Piparböle.
– Som om vattnet är våtare i Piparböle än det i Nydala, raljerade en insändarskribent med annan åsikt.

Beröm utdelades också. Framför allt till de kvinnor som bildade kedja och slangade vatten från älven och upp till eldhärden. Rosor fick även de brandmän, som med fara för eget liv, försökte rädda lösöret i de brinnande husen – men det var rosor, blandade med ris.
– Varför ska man riskera sitt eget liv med att slänga ut lösöret från andra våningen, när det ändå går i kras nere på backen, konstaterade en av stans lokaltidningar.

Det skulle dröja flera år innan de nerbrända kvarteren var uppbyggda igen. De öppna ytorna mitt i stan fick istället under några år bl a fungera som Barnens Dags-plats.

Totalt beräknade försäkringsbolagen det sammanlagda försäkringsbeloppet till 400.000 kronor. Länsförsäkringar – som idag har sina lokaler i ett av de drabbade kvarteren – ser förmodligen med andra ögon på dagens skadereglering?

Lennart Forsberg
9 maj 2011