Berättelsen om en bild

Det är annandag pingst 1959 och Tegspropagandan arrangeras i terrängen mellan Skravelsjö och Bjennsjö. En gråkall förmiddag i mitten av maj hamnar jag – Lennart Forsberg – för första gången i mitt liv på en orienteringstävling. Det var en märklig tillställning för en yngling som ännu inte hunnit fylla 12...

Redan i Skravelsjö gjorde jag stora ögon. Där låg en av startplatserna, men det första jag såg var en spritt språngande naken kvinna! Skyltningen talade om att den husvägg hon stod vid i själva verket var damernas omklädningsrum. Man kan säga att Ingrid var den första orienterare jag fick upp ögonen för – för det var Ingrid Sandström som stod vid husväggen, hon som sedan gifte sig med ”Nisch” och fick efternamnet Nilsson.

250 orienterare ställde upp i Tegspropagandan 1959, fördelade på tretton olika tävlingsklasser. Förutom starten i Skravelsjö hade tegarna även en startplats vid Tuppliden. Kartan i skala 1:50.000 tror jag Ture Angerud och Åke Jonsson hade ritat?

En av de 250 orienterarna var min brorsa, Hans-Olof. Han gjorde sin tävlingsdebut den helgen, och det i klassen för äldre pojkar. Farsan Henry ville förstås veta vad för slags sport de där skogsskubbarna ägnade sig åt – så vi åkte dit i familjens PV, AC 23456.

Hans-Olof lyckades bra i sin tävlingsdebut, han blev tvåa – men jag och farsan lyckades bättre, vi hamnade på bild i tidningen efter vår åskådardebut.

Den bilden har mycket att berätta. Farsan ser ut att trivas i hatt och slips – kom han någon enda gång till en orienteringstävling utan slips!? Men det är inte bara farsan som är i hatten. Alla gubbar har hatt! Och alla ynglingar har mer eller mindre upprullade toppluvor nedtryckta i pannan. Så var modet 1959...

Tävlingsdräkterna hade också sin stil i slutet av 50-talet. De flesta hade inga som helst likheter med IFK-junioren Bertil Esbergs utstyrsel, när han stormade in på upploppet. Det stora flertalet såg ut som den halvfigur som skymtar bakom Bertil i bildens vänsterkant. Grov skjorta och långbyxor, ofta i hängselmodell, och gamla hederliga, blå gympadojor. En och annan stajlare hade också hunnit skaffa sig bruna orienteringsskor i smärting med slejf över snörningen.

Farsan och jag tog oss en promenad till sista kontrollen, där en stor röd skärm med vit diagonal spänts upp mellan två tallar...

Det var något av en nödsituation som förde oss dit. Farsan behövde gå bakom knuten, men i brist på lämpliga knutar i närheten av målet tvingades han uppsöka ett stort träd inte långt från sista skärmen. Där lättade han på trycket, men inte med större precision än att kostymbyxorna fick sig några rejäla otursdroppar.

Farsan blev förstås sur – och byxorna blöta. Han vägrade att återvända till målområdet! I stället traskade vi av och an och hit och dit i väntan på att dropparna skulle torka. Det tog sin tid... jag var döless på allt vad orientering hette när brorsan plötsligt dök upp vid sista kontrollen.

Då tappade även farsan fattningen. Han struntade i etiketten för att med rak rygg och utan tanke på sina befläckade byxor stega stolt mot äldste sonen i målområdet.

Vi hade ett 100-tal meter kvar när det plötsligt brakade till i skogen. Det var ingen älg, det var Bertil Esberg:
– Krängande som ett skepp i sjönöd, skrev VK.
– Frustande som skogens alla vilda djur, tyckte jag och klev av körvägen vid Bjennsjön för att ge plats åt den store.

Lite rädd var jag. Och mycket imponerad.

Jag kan än idag höra hans frustande spurt. Jag kan t o m känna smaken av den sockerdricka jag smuttar på bakom Bertils vänstra axel. Med tanke på Bertils egna dryckesvanor hade det naturligtvis passat bättre med pärondricka...

Vita kortbyxor hade Bertil, men inga benskydd... massor med muskler hade han också... och en hel del temperament som denna dag förde Bertil till seger bland de äldre juniorerna.

När jag nu – 45 år senare – tittar på bilden är det inte utan att jag undrar vad för sorts kartfodral han hade? Den tidens kartfodral var ju styva – men Bertil var förstås stark i nävarna också...

Förvånad är jag också över att inte se skymten av de lindor han brukade ha runt fötterna. De var så långa att klubbkamraterna ibland fick hjälpa till och rulla ihop dem. Sporttejp fanns inte på Bertil Esbergs tid.

Mycket har hänt sedan den där dagen i Bjennsjö 1959.

Ett år senare tävlingsdebuterade jag själv, jag blev 11 bland 41 startande yngre pojkar när Tegspropagandan avgjordes söder om Stöcksjön. Jag minns kartan och jag minns varenda kontroll – och häromdagen hittade jag den lilla minneskniv som jag tror förärades alla löpare det året.

Två år senare var farsan ordförande i IFK Umeås orienteringssektion.

Tio år senare var hela familjen engagerad när stans första specialklubb för orientering bildades, OK Björken.

Alla dessa orienteringsår rymmer massvis med minnen. Eftersnack-sidorna är mitt sätt att hålla minnena vid liv – innan jag tappar minnet!

Minnena av och kring Bertil Esberg är också många. Roliga minnen, dramatiska minnen. Minnen som berikat – och fortfarande berikar – livet.

Jag minns ungdomslägret 1962, med förläggning i Petsamo-barackerna utanför I 20 – där det nu står några höghus alldeles intill E 4. Gunnar Timner höll i trådarna redan då, och en dag cyklade han ut med alla ungdomar till en träning i Kulla-skogen, men cykelturen avbröts av några nerfällda järnvägsbommar på Västerslätt. När jag står där och hänger vid cykeln i väntan på att bommarna ska gå upp, griper en kraftfull hand tag om min spinkiga överarm. Den kraftfulla handen kom som skjuten ur en kanon från en murbruksdammig arbetsplats, så dammig att jag inte såg någonting... men den kraftfulla rösten gav mig vägledning:
– TJENARE LENNART!

Det var Bertil Esberg som brydde sig om mig! Han som sprungit i juniorlandslaget och jag som knappt kunde orientera. Men han brydde sig om mig. Det var stort! Jag var 14 år och kände mig för en stund som en riktig orienterare.

När jag blev lite äldre började Bertil och jag åka runt till orienteringstävlingar i hela Sverige och halva Finland. Det var inga cykelturer. Utan Bertils vita Peugeot hade vi inte kommit någonstans...

Bland allt som hände under de åren minns jag särskilt tre budkavlar – två där jag misslyckades och en där Bertil lyckades.

Vid ett budkavle-DM i trakten av Skellefteå tappade jag startkortet. I stället för att stoppa det i bröstfickan som man gjorde på den tiden stoppade jag det mellan nummerlappen och tävlingsskjortan. Där låg det naturligtvis inte kvar, så vi blev diskade – men Bertil bara log...

Vid ett budkavle-SM hoppade jag över en kontroll! Jag var så fascinerad över en långsträcka på fyra kilometer, så att jag hoppade över kontrollen innan... Vi blev diskade då också – men Bertil bara log...

Bättre gick det på budkavle-DM 1970 ute vid Finnforsfallet.
– Är du tre minuter efter så vinner vi, men tappar du mer blir det svårt, sa Bertil till andra sträckans man i OK Björkens lag 1, Hans Ferdén.

Hans Ferdén tog Bertil på orden, han var mindre än tre minuter efter en viss Lennart Forsberg i OK Björkens andralag.

Bertil höll också sitt löfte till Hans Ferdén, men det satt hårt åt. Så hårt att det krävdes brottning mellan Bertil och Lyckseles Christer Alenius. Båda var tungviktare och båda var temperamentsfulla... riktigt vad som hände mellan sista kontrollen och målet är det knappast någon som vet, men det sägs att Christer sprang in i ett buskage före Bertil – men ut ur buskaget kom Bertil först. Först i mål var Bertil också. Bilden från VK visar hur han täcker upp så att Christer inte ska kunna passera. Om bilden hade kunnat förmedla ord, hade du också kunnat höra Christers upprörda stämma:
– Jag ska mörda re din jäkel!

Det var Bertil Esbergs enda seger i budkavle-DM på seniornivå. Märkligt med tanke på att han som senior vann ett tiotal individuella DM-tecken. Men med lagkamrater som blev diskade titt som tätt fanns det förstås naturliga förklaringar.

Det var många som trodde att Bertil skulle lyckas bra på individuella DM 1968 också. IFK Umeå arrangerade DM:et ute vid Rönnholm intill Trehörningen. Jag och brorsan Hans-Olof var kartritare och banläggare på umeområdets första karta med vit skog. Dagen till ära hade vi t o m slagit in ett specialpris till Bertil Esberg – övertygade som vi var att han skulle hamna på prisplats. Men det gick käpprätt åt skogen för Bertil. Han var inte i närheten av att få ett pris. Men speakern och prisutdelaren gav sig inte så lätt:
– Vi har även ett extrapris till Bertil Esberg, meddelades det.

Men Bertil klev inte fram:
– Det är bara Timners pojka som har hitte på nåt jäkelskap, muttrade han.

Men det var det inte. När farsan Henry ringde till Bertil och bad honom komma förbi och hämta extrapriset gjorde han det. Hemma i vår hall på Stenmarksvägen öppnade han också paketet och upptäckte att det innehöll en förstoring av barnen Birgitta, Kristina och Bengt.

Då trillade en tår i Bertils ögonvrå. Tårar av glädje. Tårar att minnas.

 

 

Senast ändrad 25 november 2004