En och annan konstig kontroll har vi väl alla passerat under årens lopp. De som inte varit konstiga, har kanske ändå varit ”nalta annars”, lite annorlunda...

Åke Lernmark var under sin tid i Umeå drivande kraft bakom orienteringen inom IKSU (numera tror vi oss ha sett honom i Rapport i egenskap av professor på Karolinska institutet). Åke, med rötter i Södertälje, fick t o m IKSU att rita kartor och ställa upp på Tiomila 1969.

I riktigt unga år hade Åke en mycket märklig kontroll på en nattorientering. På kontrolldefinitionen stod det skrivet "Runt höjden". När han kom dit upptäckte han en vandrade kontrollant, utrustad med fotogenlampa och stämpel. Så utrustad vandrade kontrollanten runt höjden hela tävlingsnatten!

Lennart Wittung var också finurlig. När OK Björken arrangerade sitt allra första träningsläger i södra Sverige – det måste ha varit på våren 1969 - la han en bana där de som inte läste sina kontrolldefinitioner fick problem. Alla kartteckenkunniga såg att det var en sten som skulle besökas, men hur många varv man än sprang runt stenen, såg man ingen kontroll! Läste man kontrolldefinitionen gick det bättre, där stod det: "Stenen, under"!
Lennart hade hittat ett hål i marken, som var stort nog för att ge plats åt skärm och kodsiffra under stenen!

Skolungdomens arrangerades 1963 på en 50.000-del i Huddinge-skogarna. En av kontrollerna var då mycket annorlunda: Bagageluckan, inne i! De unga löpare som kom dit när bagageluckan var öppen hade inga problem – de som anlände till kontrollen när luckan var stängd (förmodligen av någon överdrivet nitisk konkurrent) fick kämpa desto mer för att komma åt stämpeln. Rostiga bilar är inte att leka med – och 15-åringar är sällan bilmekaniker...

Att försöka förnya träningsorienterandet har sina risker. Det insåg Hans-Olof och Lennart Forsberg när de var banläggare vid en träning 1964. Inte nog med att de genomgående placerade kontrollsnitslarna lågt – på en kontroll tvingade de löparna att gå 200 meter kompassgång från snitseln för att finna kontrollbokstaven. Såg här såg tidningsreferatet ut.

Tiderna förändras – det som för kallades stadsdelsorientering, kallas numera Park Tour. Och det som för kallades kontrollplockning, har likheter med det som idag kallas sprintorientering. Fast forna tiders kontrollplockning var inte precis några sprintövningar. Träningstävlingen som avgjordes i Långbränna på tidigt 70-tal innehöll även linjeorientering. Alla tävlande – 114 startande – bjöds färdiginritade banor. Kanske inte så konstigt att det i tidningsreferatet efter träningen framfördes en fundering om de tävlande inte borde kunna betala en krona för sådan service!

Även rutinerade banläggare har ibland varit nybörjare. När Åke Jonsson, Tegs SK, skulle lägga sin allra första bana (det kan ha varit på 40-talet!) var han osäker på vilken av två bäckkrökar som var den av honom valda kontrollpunkten. Åke löste uppgiften genom att sätta ut skärmar med identiska stämplar vid båda bäckkrökarna.

Lika fyndig var Hans Hägglund, Vännäs OK och OK Björken, när han på 70-talet la banorna för IFND-kavlen. I sista stund upptäckte han en förskjutning i banpåtrycket på sista kontrollen, en liten ringhöjd. Problemet löste sig när Hans satte ut skärmar som svarade mot förskjutningen i banpåtrycket. Kontroller på var sin sida om höjden gjorde alla nöjda — ingen tyckte det var höjden...

Kontrollernas stämpelanordningar har sett olika ut under årens lopp. När kontrollerna var bemannade skrev kontrollanterna sin signatur på startkortet.

På 50-talet lånade tävlingsarrangörna för det mesta stämplar och stämpeldynor från vänligt sinnade företag. Då hamnade postgironummer, logotyper och andra administrativa avtryck på startkorten.

Kring 1960 lanserades pennstumpsformade orienteringsstämplar som fungerade utan stämpeldyna. De var bra – fast inte på genomblöta startkort. Sekretariaten hade svårt att tyda de stämpavtryck som då blev till en blålila röra.

Istället började man experimentera med tänger. I Västerbotten testades konduktörstänger redan i mitten av 60-talet. Men tänger som fungerade bra på tågen var för långsamma i skogen.
Vid SM-veckan i Västergötland 1967 prövades särskilda orienteringstänger. De fungerade bra, men var gjorda i metall! Då kunde vilsna orienterare hitta rätt genom att stanna och lyssna på det klingande ljudet som uppstod när någon lämnade en kontroll.
Den möjligheten försvann med stiftklämman – som för er som växt upp med Sportident väl förefaller vara ett verktyg från stenåldern?

Orienterare är uppfinningsrika. När passande stämplar inte finns gör man egna...

Vildmannen Valter Viktorsson knycklade till tomma patronhylsor i bokstavsliknande kombinationer. Det var bara det att de tävlande inte uppfattade hans bokstäver. Alla stämplade med patronens runda baksida – som inte alls var tillknycklad!

I Finland är man också uppfinningsrika.
Det upptäckte Lennart Forsberg när han mitt i sommarnatten i början av 70-talet sprang första sträckan på Lakeuden Viesti i Österbotten. Han tyckte att stämplarna i skogen såg ut som stämplarna hemmavid – men hur hårt han än tryckte, såg han knappt något avtryck på startkortet. Först framåt sista kontrollen – när det ljusnat – gick det upp ett ljus. Det var inga stämplar på kontrollerna, det var med olikfärgade kritstreck man skulle bevisa att kontrollerna fått besök!
Det tog en hel bana innan den polletten föll på plats i Lennarts skalle.

Polletter förresten, på Tiomila har man också fått lägga polletter i hinkar på kontrollerna. Det behövdes på de första sträckorna när Tiomila började bli ett jättearrangemang på 70-talet. Tanken var god – men polletterna orsakade också våldsamheter i skogen! Löpare la ibland sin pollett i fel hink (på fel kontroll) och då räckte det inte med att springa till rätt kontroll och lägga en pollett där också – för då saknade man ju en pollett till den sista kontrollen!!! Sådana fadäser kunde få tävlingshetsiga orienterare att börja välta hinkar och försöka finna sin lagpollett bland flera hundra andra! Det gick inte alls. Särskilt inte för de vanligtvis lugna orienterare som blev rasande och våldsamma. Kontrollanterna på pollettkontrollerna gjorde naturligtvis sitt bästa – men det var pollettare sagt än gjort.

– Häng Gulskjortan! Det distinkta rådet fick Hasse Ferdén av sin lagkamrat Bertil Esberg vid en av OK Björkens första starter i Tiomila. Bertil visste att Gulskjortan var en av Finlands bästa orienterare – och Hasse Ferdén lydde rådet. Men det var ingen lätt match, särskilt inte vid kontrollerna, för Gulskjortan och hans finsktalande kollegor störtade rakt mot stiftklämman och slet loss den från stämpelbrädan. Sedan ställde de sig en bit från kontrollträngseln och stämplade sina startkort. Det var i den gemenskapen Hasse kämpade för att få sitt startkort stämplat innan Gulskjortan och hans kompisar slängde stiftklämman åt skogen.
Det lyckades – men tyvärr gjorde Gulskjortan inte ett av sina bättre lopp det året.

Apropå stämplingar och Tiomila...
Trängseln vid stiftklämmorna på Tiomila har inte alltid varit barntillåtna tillställningar. I hetsen att snabbt stämpla sitt startkort har smärta framkallats och tårar fällts. Fler än en gång har löpare fått sina fingrar fastklämda i stiftklämmans vassa gap. För att tåla sånt bör man vara fakirtränad...

När Umeå var regementsstad satt det ofta soldater på kontrollerna vid de stora militära arrangemangen. Ibland fick de övernatta vid kontrollerna för att med säkerhet vara på plats när tävlingarna startade i gryningen.
Det upptäckte Hans-Olof Forsberg på IFND:s populära 5-mannakavle i början av 60-talet. Eftersom IFK Umeå ledde tävlingen fick Hans-Olof börja med att väcka kontrollanterna innan han fick deras krumelur på startkortet.

Nu kallas det visst för Naturpasset, men IFK Umeå kallar sitt arrangemang för Skogsluffen och OK Björken använde sig på sin tid av mottot: Dra åt skogen!

En och annan orienterare säger fortfarande TRIM-orientering – det var så det skulle heta på 70-talet enligt RF och SOFT.

När företeelsen kom till Umeå 1959-1960 talades det bara om fasta kontroller, för det var ju det det handlade om – orientering till kontroller som kunde besökas närhelst man man hade lust att orientera.

Umeås första fasta kontroller var fastare än alla andra. IFK Umeås ungdomar körde ut dem i pulka på vintern. Kontrollerna bestod av en trekantig skärm i kraftig plåt som satt fast i en järnstång som i sin tur var fast förankrad i en ganska tung cementplint.

När snön smält ryckte IFK-ungdomarna ut igen och grävde ner alla plintar med stång och skärm. Den gamla Umekartan hade plats för 100 sådana kontroller.

Många orienteringar har anordnats i I 20-skogen – ofta har den energiske fanjukaren på idrottsexpeditionen, Evert Burvall, hållit i trådarna. Alla värnpliktiga älskade inte hans arrangemang. En och annan försökte t.o.m smita från dem. Det gillade inte Evert – sådana tilltag resulterade ibland i att smitarna fick hämta in kontrollerna.

En gång fick ett gäng bassar i uppdrag att hämta in fem nylonskärmar från övningsfältet. Själv satt Evert på sin expedition för att ta emot sina skärminhämtare. Där fick han verkligen vänta!!! Hela dagen och en bra bit in på kvällen gick han av och an med en ständigt stigande oro i kroppen. I tanken började han förbereda sig på att skicka ut ett kompani för att leta efter de försvunna – just då brakade det till bakom idrottsexpeditionens dörr. När Evert öppnade såg han ett gäng trötta, slitna, svettiga och skitiga värnpliktiga:

– Fanjunkare, vi orkade bara ta in två kontroller!
Döm om Everts förvåning när han såg vilka kontroller de plockat in. Det var inga nylonskärmar, det var IFK Umeås fast förankrade fasta kontroller – med cementplintar och järnrör – som de släpat hem från skogen!