Utan att gå in på några detaljer tror jag mig redan i latrinen före start kunna se vilken form jag är i – det ska vara en viss konsistens!
Och så är det naturligtvis viktigt var man har väderstrecken! När jag vandrar mot starten, har jag i mitt inre ofta bestämt mig var norr och söder är. Om en titt på kompassen sedan avslöjar att mitt inre fått väderstrecken om bakfoten, då brukar det bli problem.
Och problem fick jag när O-ringens första etapp avgjordes på Orust 2003. Varken konsistensen eller väderstrecken var i min smak!
Men det gick bra ändå – till sjätte kontrollen på H55 K-banan. Då väntade denna uppgift
Det ser väl enkelt ut!?
Det tyckte jag också – men ingenting är så enkelt att det inte kan krånglas till.
Så här sprang jag!
Sådana kringelikrokar kräver sina förklaringar – med hjälp av de gröna siffrorna på min vägvalskarta ska jag göra ett försök.
1. Jag lämnade sexan med rask fart, men upptäckte snabbt att något var galet... jag hade tagit kontrakurs! Jädra väderstreck!!!
2. Att tvärvända mitt i ett lopp är ganska svårt, men jag lyckades riktigt bra. Jag hamnade på stigen så att jag kunde se den blöta myren strax intill.
En hastig titt på kartan fick mig att fatta beslutet att jaga rakt fram på stigen till det gulmarkerade området strax söder om kontroll 7. Om man har för bråttom och är lite skumögd (så att stenmuren söder om 6 läses som en stig), då blir det faktiskt raka spåret!!!
Men jag kom inte till något gulmarkerat område. I ett huj var jag i trakter som snarare borde vara grönmarkerade, om ens markerade alls... Jag var då i området öster om 3, men jag trodde att jag var strax söder om kontroll 7, kod 65. Jämför stenmurarna i området och du ska se att de är ganska lika...
Väderstrecken stämde visserligen inte, men sånt kan ju hända de dagar konsistensen i latrinen inte är den rätta... så jag brakade på.
3. Att hitta kodsiffra 65 i dessa trakter var stört omöjligt... trots att jag övergick till skallgång – där jag uppenbarligen använde allt utom skallen!
Kontroller hittade jag, massvis med kontroller, men inte kodsiffra 65...
4. Ny kontroll i sikte, kodsiffra 221... den siffran hade jag sett på min kontrolldefinition. Mycket riktigt – jag stämplade på nytt – utan att inse att jag varit där förut!
– Himmel och pannkaka, mumlade jag för mig själv. Jag har vimsat så mycket att jag hoppat över 65-an, tänkte jag. Men skit i det, och skit i hela O-ringen, tänkte jag i mitt latrinpåverkade tillstånd och ställde kursen mot nästa kontroll.
Nästa kontroll i mitt irrlärda huvud... det var kodsiffra 80,
min fjärde kontroll! Snacka om kontrakurs! Nu började jag
springa mot starten, istället för mot målet!!! Hur
dum får
man vara!
5. Stigen räddade i alla fall mig. Jag kände igen mig när jag korsade
den – och jag kände igen den blöta myren strax intill.
Plötsligt var kontroll 65 inte så långt borta. Det
var ju bara att jaga stigen rakt fram till det gulmarkerade området,
precis som förra
gången... att man aldrig lär sig!
6. Vid stigförgreningen
mitt på hållet stod en hel drös människor och
såg ut som fiollådor i ansiktena (precis som förra gången
jag passerade). Till det sällskapet borde jag ha anslutit mig – men
icke... Jag brakade rakt fram i god fart (nåja...) mot det gulmarkerade
området,
som inte visade sig den här gången heller...
Riktigt hur jag sprang när jag kom in i skogen vet jag inte. Och någon
kontroll letade jag faktiskt inte! Jag letade bara en plats där jag kunde
läsa in mig. Det blev till att gå ut på skallgång igen – nu hade jag
faktiskt riktigt ont i skallen.
7. Längs min vimsiga irrfärd
kastade jag mig med dödsförakt ut för några gigantiska stup, strax efter
stupen hamnade jag på en stor stig, och
efter ett par hundra meter längs stigen passerade jag en jättelik kraftledning.
Först då insåg jag var jag var!
Att ta sig till kodsiffra 65 var faktiskt lätt som en plätt.
Jag behövde
"bara" 33 minuter mellan sexan och sjuan. Men då hade
jag gått
runt, runt, runt... även i mitt huvud hade det varit rundgång.
Eftertankens kranka blekhet.
På
O-ringen – och på alla andra orienteringar – ska man satsa på säkerhet.
Att tokchansa och att hoppas
att tillfällig vilsenhet ordnar upp sig längre fram,
är inget att räkna med.
Det gjorde jag inte heller när jag startade på den andra
etappen i
år. När jag plötsligt – och mycket oväntat – hamnade
vid ett
älgtorn i ett myrlandskap, lämnade jag det inte förrän
jag hittat ett älgtorn på kartan. Det fanns ett sådant...
långt ifrån den plats
där jag trodde mig vara, men vis av första etappens vedermödor
litade jag
mer
på O-ringenkartan
än på mina egna bortsprungna talanger.
Det skulle jag inte ha gjort.
Det älgtorn jag hamnat vid hade O-ringens kartritare struntat i.
Nu blir det hårdträning till nästa års O-ringen.
Då ska
jag inte springa som en nybörjare, då har jag trots allt orienterat
i 44 år!!!
