Profiler med historia och historier
Västerbottens orienteringsidrott har haft många profiler. Om deras äventyr i skogen har man hört många historier. Tänk om de själva hade fått chansen att skildra sina eskapader!

Då hade vi fått veta detaljerna kring det ögonblick då Sverker Nygren stod öga mot öga, eller snarare pannlampa mot nos – framför en myskoxe!
Och hur gick det egentligen till när han – eller var det någon annan skidorienterare som med skidorna på gömde sig i en lagård för att bli av med efterhängsen konkurrent.

Kanhända var det också Sverker som gick in i en bondgård och bad att få dricka lite vatten mitt i ett loppet!?
– Ta en slurk från hinken, sa i alla fall bonden och skidorienteraren gjorde som bonden sa – men han tog fel hink. Skidorienteraren hällde i sig vatten från slaskhinken!

Du som vet detaljerna kring dessa äventyr får gärna förmedla dem till mig. Andra äventyr är också välkomna...

Till äventyren hör väl även ögonblicket när Christer Alenius tappade bygeln? Den historian är lika rolig varje gång Hasse Ferdén berättar den. I väntan på sådana sannskildringar följer här några rader om andra pionjärer:

Rulle Hemmyr
Rulle var en riktig hejare. Ingen hejade som han. Om man kan ha muskler i sin röst, så hade Rulle det. Hans hejarop gick ej att imitera, inte ens när det bara handlade om två ord: Heja, Kjell!

Rulle hejade med hela kroppen – och han hejade av hela sitt hjärta. Själv har jag – Lennart Forsberg – ett mycket starkt minne av Rulles hjärtlighet. Det var efter en av de sista sträckorna på Tiomila 1969. Jag hade gjort ett dåligt lopp och var övertygad om att jag sabbat för hela laget. 22 år gammal växlade jag med tårar i ögonen.

Det såg Rulle, men bara Rulle... så han greppade mig i sina rörmokarhänder, och tryckte in mig i trygghetens värme som fanns någonstans långt inne i hans träningsoverall – det var knappt jag hörde hans osannolika ord:
– Vi är fortfarande bland de 30 första!

Åke Jonsson
Han arrangerade tävlingar, ha la banor, han ritade kartor – i mångas ögon var han Tegs SK. Men Åke hade också en egen karriär. Han blev bl a svensk mästare i skidorientering – det var 1954 när SM-tävlingarna avgjordes i Vännäs och Åke besegrade storfavoriten Holger Hägglöf från Västerås.

Åke kunde också mäta sina krafter med större skidåkare än så. Han var ju som bäst när Martin Lundström och Gunnar Karlsson var i farten. En gång mätte de sina krafter längs en tvåkilometersrunda på Teg – det var vägåkning och det var stakåkning och det var skating långt innan skating fanns.

Hur det gick?
Åke varvade sina namnkunniga konkurrenter!

Martin Olofsson
Vi som började orienterare på 60-talet minns Martin som banläggare på många nattliga skidorienteringar – det var på den tiden som orienterandet var väldigt hemlighetsfullt. Det var knappt de startande fick veta var starten var. Och att i förväg tala om för publiken var målet fanns var inte att tänka på...

Martin hade även egna framgångar (döttrarna Sara och Lena och svärsonen K-H Lindmark kan väl också räknas till framgångarna!)
Men den här historien har vi hämtat från en vintrig visit i familjens sommarstuga utåt Storhäggsjö. Martin var ensam där och blev plötsligt kaffesugen – när han letade i köket hittade han ett stenhårt kaffepaket.

– Jädrar så kallt det har varit, kaffet har fruse, tänkte Martin...
– Jag tar förskärarn och täljer en bit, mumlade han.

Och så blev det – men det skulle han inte ha gjort. För när Martin skar sin kaffebit, sprutade han stugan full med kaffe!
Det var inget fruset kaffe Martin hade i sin stuga. Det var ett vanligt frystorkat kaffepaket – men något sådant hade Martin aldrig sett förut.

Karl-Henrik Wikström
Norra Västerbottens förre chefredaktör var en riktig skogkarl. Självklart hade han en plats i Skogskarlarnas Klubb. Vad som händer i den kretsen kan man inte så noga veta – men visst slipper en och annan kulighet ut från de hemlighetsfulla männens möten. När OK Björken fick sina första skogskarlar gick det till som brukligt när skogskarlar möts – först ett strapatsrikt inträdesprov och sedan en trivsam middag bland kända ansikten. Men just denna kväll var alla ansikten inte igenkännbara, för i sällskapet satt också en BJÖRK!

Det krävdes en hel del detektivarbete för att avslöja den maskeringen – först när björken försa sig kunde alla höra att det var K-H Wikström som maskerat formen! K-H kunde mycket annat också – att döma av klippet från Västerbottens-Kuriren den 8 maj 1947.

Halward Öhman
Den energiske och livfulle Halward växte det inte mossa på. Men vissa år hade han mossa i källaren i villan vid OK på Haga – att plocka mossa var i början av 60-talet en stor inkomstkälla för IFK Umeås orienterare. Mossan sålde IFK-arna som julpynt – och pengarna behövdes minsann, för på den tiden var IFK en storklubb på ungdomssidan. När det begav sig kunde IFK Umeå ensam ställa upp med åtta lag i pojkklassen på Lillkavlen!

Halward Öhman och Henry Forsberg
På gamla Kafé Linnea (där Optikergruppen nu finns) fikade ofta ett idrottsintresserat gubbgäng. Jag vill minnas att det var "Lia" Johnson, "Masen" Lindqvist, "Nicke" Orring och några till – ibland fikade även Halward Öhman. När idrottspratet var som intensivast hände det att snacket fortsatte på Kungsgatan. Där anslöt en gång Henry Forsberg – Halvard noterade hans ankomst med orden:

– Haru sett mina snygga skor!
När Halvard sträckte fram foten, grabbade Henry tag i den ena av hans s k slippers.
– Ska ru ha en sko, ska ru ha båda, sa Halward.

Och så blev det. Halward stod plötsligt barfota mitt i det intensiva sportsnacket. Då smet Henry iväg till väskinlämningen på Tempo och lämnade in den ena skon. Sedan traskade han över till Epa (där Kungspassagen nu finns) och lämnade in den andra! Därefter återvände han till sportpratarna på Kungsgatan med två inlämningskvitton till Halward! Trots att han jobbade som typograf blev det ingen sandalrubrik i VK.

Senast ändrad 16 januari 2003