Men kan detta vara sant?
Orienterare kan verkligen drabbas av överraskningar.
En del är så överraskande att de gränsar till det osannolika.
Kan detta verkligen vara sant?

Gick in i väggen
Per Nylander, IFK Umeå och OK Björken, hade just flyttat från stan och skulle ställa upp i en nattorientering i södra Sverige. Han sprang på en mindre väg och sökte i den dimmiga väderleken efter en stig som skulle leda honom in i stora skogen.

När Per hittade stigen tyckte han den såg lite stor ut, men han gasade på i god fart – tills det plötsligt small till och blev tvärstopp! Per sträckte fram handen och upptäckte att han sprungit rakt in i en cementvägg! Men Per är inte den som ger sig i första taget, han vek direkt åt vänster – bara för att där upptäcka ytterligare en cementvägg!!! Så Per bytte strategi och drog i väg åt höger – för att smälla in i ytterligare en cementvägg!!!

Efter viss tankemöda insåg han vad som egentligen hänt. Han hade passerat den stig han letade efter och istället brakat in på en mindre bilväg strax bakom stigen. Och i slutet av den vägen stod ett garage med öppna dörrar!!! Det var in i det garaget Per brakade med full fart Han gick så att säga in i väggen!

Nattskärrad
Detta hände på Nattskärran på 70-talet. Ursprungshistorien är berättad av Hans Lundmark, SOK. I Umeå OK:s förläggning under O-ringen 2005 drog sig Björn Johansson till minnes vad han hört berättas:

Det var kallt för kontrollanterna på Nattskärran när det begav sig. Ju längre löparna dröjde, desto mera frös kontrollanterna – två på varje kontroll.

Vid en kontroll reste sig en av kontrollanterna och gjorde små rörelser för att få värme i kroppen – men det hjälpte inte. I sin huttrande förtvivlan tog han istället det renskinn, som var tänkt att användas som sittunderlag – det lindade han runt sin kylslagna kropp. Han såg då ut som en jättelik renskinnskåldolm med två fötter i backen. Med dem tog han sig en värmande promenad.

Men han hann bara gå 15-20 meter – då kom den förste löparen mot kontrollen!!! Det var en skärrad löpare som anlände till den kontrollant som troget vaktade lyktan...
– Såg du!!! Vad i helvete var det! Ett jättedjur på två ben?

Något svar fick löparen aldrig. Med skräckslagna pupiller stora som pannlampor gav han sig iväg alldeles för fort från de djuriska trakterna. Kontrollanterna han helt enkelt inte förklara sig.

Fågelvägen
Bertil Esberg, IFK Umeå och OK Björken, var mycket framgångsrik med sin kraftfulla löpstil. Mellan sina storlopp inträffade även en och annan osannolikhet. Allra osannolikast var kanske nattorienteringen i norra Västerbotten (det var nog när natt-DM gick i Boliden 1966), då Bertil brakade genom skogen och skrämde vettet ur en tjäder – när den flög upp blev även Bertil skrämd. Som för att skydda sitt ansikte slog han ut med handen, och det blev till ett slag som hade sådan kraft att tjädern slogs knockout!

Bertil – ingen oäven fågeljägare – tog sedan tjädern under armen och forslade den till nästa kontroll, där den lär ha hamnat i en av kontrollanternas väskor! Efter tävlingen undrade Norra Västerbottens utsände huruvida det denna höstnatt verkligen var tillåtet att ägna sig åt fågeljakt.

På glid
Detta utspelade sig på en skidorientering utanför Vännäs i början på 70-talet. Medan åkarna preparerade sina skidor, försökte byns unga grabbar imponera med sina trimmade mopeder. Men snopna skulle de bli! För när de drog på full gas längs den isiga byvägen räckte farten inte till! De blev omkörda av vildmannen Sive Sundberg – då i 60-årsåldern! – på stålkantsförsedda skidorienteringsskidor. Inte ens trimmade mopeder var i samma trim som Sive.

Platt fall – eller schack matt?

Henry Forsberg var en mångsysslare – inte bara som orienteringsledare i IFK Umeå och OK Björken. I Norrländsk uppslagsbok omnämns han som skapare av ett av världens förnämsta schackproblem!

Han har även uppträtt i Isladan – på invigningen 1963 skulle Henry läsa en prolog från mittcirkeln, men Henry hade aldrig stått på skridskor och än mindre gått med lågskor på nyspolad is, så han drattade på rumpan – glasögonen for åt ett håll, manuset åt ett annat och Henry kröp någonstans däremellan... lätt sargad stod han så småningom på benen och kunde smyga sig fram mot mikrofonen. När Henry började läsa kom nästa överraskning – mikrofonen fungerade inte! En fullsatt Islada hörde inte ett skvatt. Det var bara Henry som inte hörde att ingen hörde!!!
(Här kan du läsa Henrys prolog)

Var tog smeknamnen vägen?
Idrotten är fylld av smeknamn – men inom västerbottnisk orientering är det tunnsått med sådan påhittighet. Men några undantag har det funnits – och finns fortfarande:

• Eskil Westermark, Skellefteå OK, vann första sträckan på Tiomila 1976. I sin glans dagar kallades han Keino, i blygsamma stunder bara Bolidens Keino.

• Göran Hedström, Skellefteå OK, kallas Hese. Men varför?

• Anders Fries, kallas Simme och smeknamnet har han fått från den långhårige danske charterkungen Simon Spies! I unga år, när Anders hade långt hår, tittade även han på unga flickor... någon skämtare föreslog att Simon Spies motsvarighet i Sverige borde heta Simon Fries ! Av Simon blev det sedan Simme !? Anders "Simme" Fries har ju också rest en hel del under årens lopp...

• Per Nylander kallades en mycket kort tid i sitt liv Grädd-Pelle. Han fick det tillnamnet när OK Björken tävlade i Finland och den i Vasa lånade övernattningslägenheten saknade smör i kylskåpet. Då bredde Per på med grädde på limpmackorna!

• Magnus Lundberg, IFK Umeå, OK Björken och numera Gävle OK, kallades i unga år för Prukke av sina kompisar. Smeknamnet fick han av en tam älg som hette Prukke! När tidningarna berättade att den tama älgen hade dött blev Magnus så gripen att kompisarna lät Magnus överta älgens namn.

• Bo Singman, I 20 och OK Björken, kallades ibland Zingo. Han var försvinnande snabb, till skillnad från läskedrycken som var ”försvinnande god”.

• Christer Ahlenius, Hällnäs, Vindeln, Lycksele IF, Skellefteå OK, Bjurholms IF m.m. kallas ibland fortfarande för Alonzo. Rubriken är från VK efter SOK:s Nordiska 1967.

• Själv minns jag – Lennart Forsberg – mitt första och enda smeknamn, som jag fick innan jag började orientera. När jag i slutet av 50-talet köpte en Alfa-ask på kiosken vid Hagaparken låg Lennart "Foppa" Forsbergs idolbild i den. Jag blev så glad att jag t o m skrev "Foppa" på min första hockeyhjälm. Det gjorde nog inte "Foppa" Forsberg!?

Finns det några andra smeknamn att komma ihåg!? Eventuella öknamn – som ”Tejpen” – är inget att fästa sig vid.

Pengar under bordet
När OK Björken åkte på ett av sina allra första träningsläger fick hela busslasten pengar under bordet – på golvet under sammanträdesbordet i klubblokalen på Mariehemsvägen 35 D. Där låg matpengar i form av en 50-lapp till var och en av lägerdeltagarna.

Banbytare I
Gamla klipp väcker många minnen till liv. Vad sägs om den här resultatlistan från DM 1961. Trots att det då bara var västerbottningar som sprang Västerbottens DM, var startfältet stort bland 13-14-åringarna. Segraren Ulf Barrefjord bytte sedan bana, 1965 utsågs han till Sveriges bästa hockeyjunior. Att hockeyspelare gillar orientering är inte så förvånande – se bara vad Idrottsboken skrev om en av Södertäljes SM-vinnare från 1956.

Klippet från Umeträffen 1960 har också sina banbytare. Leif Öhman är numera curlingsportens främste ismakare. Det var han som preparerade isen vid olympiska spelen i Nagano och Salt Lake City. Kenneth Israelsson lämnade orienteringen och blev femfaldig svensk mästare i boxning. När Bo Leong drog från skogen blev han reservmålvakt i Björklöven. Jan-Ola Hansson blev bandyspelare och Stig Hjertstedt blev medeldistansare. Långt senare blev han även pappa till Gabriel som nu försörjer sig på golfens proffstour. Tillsammans med en annan orienteraryngling, Harry Westman, vann Stig flera SM-tecken med IFK framgångsrika medeldistanslag (där fanns även Bengt Persson och Karl-Uno Olofsson).

Banbytare II
Alla banbytare lämnar inte orienteringssporten. En del drar åt skogen! Skidkungen Assar Rönnlund blev en riktigt bra orienterare – 1968 debuterade han och Toini på SOK:s tävling i skogarna kring Frostkåge.

Simmaren Peter Feil från Eskilstuna tog sig inte heller vatten över huvudet när han blev orienterare i Skellefteå OK. Fast det är som simmare han gjort de riktigt stora resultaten. Peter är faktiskt den ende svensk som besegrat Mark Spitz – när Peter blev femma på 200 meter fjäril vid OS i Mexico City 1968 hade han Spitz efter sig.

Landslagsledare
Många västerbottningar har haft tunga landslagsuppdrag. Ta Signar Eriksson som exempel (även norrbottningar kan vara västerbottningar!). När han var förbundskapten för Sveriges damlandslag under åren 1984-88 och 1992-97 blev det sju VM-guld. Han har även varit förbundskapten för Danmarks damer – men de första landslagsuppdraget fick han i Italien! Signar stod vid Bengt-Herman Nilssons sida när han ansvarade för det italienska skidlandslaget.

Jonny Granlund, Skellfteå OK, har också varit landslagsledare. I november 1969 skrev han på ett kontrakt som gjorde honom till ledare för Turkiets skidlandslag.

Och landslagsledare har även Bjarne Andersson varit – utan annat västerbottniskt påbrå än att han sprang för IFND när DM i budkavle för juniorer avgjordes i Aborrtjärn 1959.

Senast ändrad 22 augusti 2005