Utrustning
Orienterarnas utrustning har minsann inte alltid sett ut som
den gör idag. Jag – som började orientera 1960 –
har sett många nymodigheter komma och gå. Se bara på
löparen här intill – han är hämtad från
en Silva-annons från 1960.
För egen del stod jag som 12-åring för första gången
bland orienteringspublik 1959.
Då arrangerades Tegspropagandan i Tuppliden-terrängen och den
då 19-årige IFK-junioren Bertil Esberg formligen stormade
in i mål.
Den lilla bilden med Bertil har mycket att berätta – klicka
på bilden och du får hela berättelsen!
När jag själv började tävla var min allra första
tävlingsdräkt en uttjänt fotbollströja som inte dög
åt IFK Umeås pojkfotbollslag, min andra tävlingsdräkt
(utanpåhängande skjorta och knäbyxor– det var nog
gulsotstider då!?) sydde min mamma med IFK-stjärna och allt.
Mitt första kartfodral hette Tuff, ett polkagrisrandigt aluminiumfodral
som verkligen var tufft. De där gamla gråa fodralen som hängdes
runt halsen och var stora som dokumentportföljer slapp jag bära
på. Jag hann inte ens pröva de hemsnickrade fodralen som gjordes
av en bit masonit med några gummisnoddar runt om.
Några orienteringsskor hade jag inte 1960. Gislaveds "Svikt"
(bilden till vänster) hade nog bara
de riktigt duktiga? Eller också nöjde de sig med de klassiskt
bruna orienteringsskorna i smärting med slejf över snörningen.
Äldre gentlemän (de var nog i 30-årsåldern!) hade
ofta sådana när jag började orientera – gärna
tillsammans med grova golfbyxor av hängselmodell – så
här såg Bertil
Rönnlund, Skellefteå OK, ut när han vann Umeträffen
1952! Själv sprang jag i kortbyxor med vanliga blå gympadojor
fram till den dag då Magne Lystad-skon lanserades. Det var stort
att få köpa sådana – jag hade ju själv fått
Magne Lystads
autograf vid SOK:s Nordiska vid Hästhagen 1960.
Veckan innan SOK-tävlingen
– vid Tegspropagandan söder om Stöcksjön –
sprang jag min allra första tävling. Jag minns än idag
varenda kontroll (stora röda, endimensionella skärmar med ett
vitt diagonalt band) och jag minns också en annan nymodighet, det
var där jag såg den allra första träningsoverallen
i poplin. Vildmannen N-O "Nisch" Nilsson var den tidens modelejon
(annonsen är från 1963).
Det var nog där vid Stöcksjön jag också såg
den första "inritningsstämpeln"! Vem minns idag att
man faktiskt fick rita in sin bana själv i stort sett hela 60-talet
(fast visst har det funnits undantag !). Inritningen ingick i löptiden
och allra helst skulle man rita in banan på snabbare tid än
en minut – annars fick man en konkurrent flåsande i nacken.
De flesta ritade in sina banor med korta blyertsstumpar, inritningsstämpeln
gav perfekta ringar , men var för de flesta inte lika snabb som den
lilla pennstumpen. Inritningsstämpeln blev i alla fall ett bra verktyg
för de tävlingsarrangörer som skulle rita in banorna på
mallkartorna.
Ja, tänk ändå så mycket man minns, när man
tänker efter... hör gärna av dig om mina rader får
dig att minnas någonting annat som också borde bevaras för
eftervärlden.

Annonser
Gamla annonser ur årsboken Skärmen kan också berätta
om tider som förut varit. Vad sägs om en orienterartermos från
1943? Om inte den värmer kanske Artur Häggblads mössa gör
det?
Bröderna Sandström, bördiga från Ön mitt i Umeälven,
gjorde orienteringsskor
1960, fast det är naturligtvis som skidfabrikörer de är mest
kända. Strimlein
var ett stort märke 1956.
På 60-talet började kartfodralen också förfinas – men
fanns verkligen Pinto här
uppe i norr? Gulsot fanns det i alla fall (visst drabbades Henry Lövbom
och Stig Wäppling?) – och
då fick vi också en marknad för rengöringsmedel.
Orienteringssporten – den rena amatöridrotten!

Senast ändrad 29 juni 2004
|