Utrustning
Orienterarnas utrustning har minsann inte alltid sett ut som den gör idag. Jag – som började orientera 1960 – har sett många nymodigheter komma och gå. Se bara på löparen här intill – han är hämtad från en Silva-annons från 1960.

För egen del stod jag som 12-åring för första gången bland orienteringspublik 1959.

Då arrangerades Tegspropagandan i Tuppliden-terrängen och den då 19-årige IFK-junioren Bertil Esberg formligen stormade in i mål.

Den lilla bilden med Bertil har mycket att berätta – klicka på bilden och du får hela berättelsen!

När jag själv började tävla var min allra första tävlingsdräkt en uttjänt fotbollströja som inte dög åt IFK Umeås pojkfotbollslag, min andra tävlingsdräkt (utanpåhängande skjorta och knäbyxor– det var nog gulsotstider då!?) sydde min mamma med IFK-stjärna och allt. Mitt första kartfodral hette Tuff, ett polkagrisrandigt aluminiumfodral som verkligen var tufft. De där gamla gråa fodralen som hängdes runt halsen och var stora som dokumentportföljer slapp jag bära på. Jag hann inte ens pröva de hemsnickrade fodralen som gjordes av en bit masonit med några gummisnoddar runt om.

Några orienteringsskor hade jag inte 1960. Gislaveds "Svikt" (bilden till vänster) hade nog bara de riktigt duktiga? Eller också nöjde de sig med de klassiskt bruna orienteringsskorna i smärting med slejf över snörningen. Äldre gentlemän (de var nog i 30-årsåldern!) hade ofta sådana när jag började orientera – gärna tillsammans med grova golfbyxor av hängselmodell – så här såg Bertil Rönnlund, Skellefteå OK, ut när han vann Umeträffen 1952! Själv sprang jag i kortbyxor med vanliga blå gympadojor fram till den dag då Magne Lystad-skon lanserades. Det var stort att få köpa sådana – jag hade ju själv fått Magne Lystads autograf vid SOK:s Nordiska vid Hästhagen 1960.

Veckan innan SOK-tävlingen – vid Tegspropagandan söder om Stöcksjön – sprang jag min allra första tävling. Jag minns än idag varenda kontroll (stora röda, endimensionella skärmar med ett vitt diagonalt band) och jag minns också en annan nymodighet, det var där jag såg den allra första träningsoverallen i poplin. Vildmannen N-O "Nisch" Nilsson var den tidens modelejon (annonsen är från 1963).

Det var nog där vid Stöcksjön jag också såg den första "inritningsstämpeln"! Vem minns idag att man faktiskt fick rita in sin bana själv i stort sett hela 60-talet (fast visst har det funnits undantag !). Inritningen ingick i löptiden och allra helst skulle man rita in banan på snabbare tid än en minut – annars fick man en konkurrent flåsande i nacken. De flesta ritade in sina banor med korta blyertsstumpar, inritningsstämpeln gav perfekta ringar , men var för de flesta inte lika snabb som den lilla pennstumpen. Inritningsstämpeln blev i alla fall ett bra verktyg för de tävlingsarrangörer som skulle rita in banorna på mallkartorna.

Ja, tänk ändå så mycket man minns, när man tänker efter... hör gärna av dig om mina rader får dig att minnas någonting annat som också borde bevaras för eftervärlden.

Annonser
Gamla annonser ur årsboken Skärmen kan också berätta om tider som förut varit. Vad sägs om en orienterartermos från 1943? Om inte den värmer kanske Artur Häggblads mössa gör det?

Bröderna Sandström, bördiga från Ön mitt i Umeälven, gjorde orienteringsskor 1960, fast det är naturligtvis som skidfabrikörer de är mest kända. Strimlein var ett stort märke 1956.

På 60-talet började kartfodralen också förfinas – men fanns verkligen Pinto här uppe i norr? Gulsot fanns det i alla fall (visst drabbades Henry Lövbom och Stig Wäppling?) – och då fick vi också en marknad för rengöringsmedel. Orienteringssporten – den rena amatöridrotten!

Senast ändrad 29 juni 2004