DET POLITISKA TONFALLETS FÖRFALL

Det sägs att det politiska klimatet har förändrats. Sociala medier som Faceboook och Twitter har gett oss ett rikare politiskt liv, hävdar en del. Till den skaran hör inte jag – på mig verkar det som om sociala medier har gett oss ett hårdare och mer förljuget politiskt klimat.

Det som inte är acceptabelt människor emellan, tycks vara etablerat politiker emellan. Och när vanligt folk talar om politiker blir det än värre. Då vet förolämpningarna inga gränser...

Leif Pagrotskys litenhet kan man alltid skämta om, liksom Göran Perssons kroppshydda. Det spelar ingen roll att Göran Persson lämnat politiken. För många är han ändå alltid Nivea, fet och dryg...

Politiker betraktas inte som vanliga människor. Är det kanske därför de förutsätts tåla omänsklig behandling? Men elaka tillmälen sätter säkert ändå sina spår...

Det gjorde de redan på reservoarpennans och dagbokens tid – långt innan teknikutvecklingen gav oss tangentbord och bloggosfär.

Det förstår man om man läser Tage Erlanders dagböcker. Den långe statsministern hade uppenbara komplex för sitt utseende, sin kropp och sin röst. Fast visst kunde även Erlander vara elak – i hans dagböcker kallas folkpartiledaren Bertil Ohlin ofta för kofta...

Thorbjörn Fälldin fick också sina törnar. Han tog illa vid sig när Rolf Börjlind 1978 skrev en satir i Aftonbladets söndagsbilaga där statsministern skildrades som en produkt av inavel, att han var alkoholist och i själva verket satt inspärrad på mentalsjukhus. Fälldin vände sig t o m till domstol i hopp om att få upprättelse, men juryn friade...

Ingvar Carlsson fick på sin tid också veta att han "såg ut som en fot i ansiktet" – och det av en så respekterad person som Tage Danielsson i revyn ”Under dubbelgöken" 1979. För egen del skrattade jag inte åt det skämtet förrän SSU – som ett svar på Tage Danielssons liknelse – började kalla sig Fotfolket.

Olof Palme var ännu mera utsatt. Palmehatet blev ett begrepp i svenska språket. Kanske på grund av att Olof Palme själv kunde tala med vass tunga? På en presskonferens 1975 talade han om kommunisterna i Tjeckoslovakien som ”diktaturens kreatur”. I en tv-debatt om löntagarfonder 1979 kallade han bankfolket i näringslivets styrelser för ”babianhannar”.

Vad hade hänt med Palmehatet om webben funnits under hans politiska liv? Gissningsvis hade det blivit trångt i cyberrymden...

För säga vad man vill om sociala medier, där badar inte den sociala kompetensen i överflöd. Mycket av det som skrivs är inte vederhäftigt. Mycket är däremot vedervärdigt. Det som förut sas och stannade i fikarummet sprids nu över världen på bråkdelar av en sekund. Verklighetens folk och verklighetens politiker bidrar till att klokt och oklokt blandas friskt i bloggosfären.

Med Google kan man skaffa sig en hum om nivån på den politiska formuleringskonsten.
En sökning på "Mona Muslim" ger 61.500 träffar.
"Major Björklund" får 14.100 träffar
"Tomhylsan Tolgfors" får 2.500 träffar.
"Duracell-kaninen" Maud Olofsson får 100-talet träffar.

Det politiska samtalet på lokal nivå präglas inte heller av någon större briljans. Oftast är det kommunalrådet Lennart Holmlund som framställs som mindre vetande av sina politiska motståndare. Kommunalrådskollegan Anders Ågren tycker att han är "obehaglig", Sven-Olov Edvinsson tycker att han har "akademikerfobi" – för att ta två av de snällaste omdömena i denna tidnings politiska bloggar.

Mycket av det som formuleras i de lokala bloggarna ger inte många träffar med Google, det som skrivs kan vara häpnadsväckande ändå. Sök på "jordaxelförskjutning" och du kan klicka på tolv länkar, som med ett undantag hänvisar till KD-ledaren Anders Sellströms beskrivning av kommunalrådet Lennart Holmlund.

Googlar du på "remma upp" blir resultatet ett annat – 62.500 träffar med 150 klickbara länkar som nästan alla handlar om riksdagsmannen K G Abrahamssons mindre väl valda ord i Vilhelmina. Man kan ju "remma upp" skorna också. Och man kan "remma upp" och ner på en fotbollsplan...

Faktum är att "remma upp" inte ens finns som begrepp i Svenska Akademiens Ordbok i den betydelse som K G Abrahamssons anses ha avsett. Det är ingen förmildrande omständighet, bara ett konstaterande. Palmes omtalade "babianhannar" står inte heller i Svenska Akademiens Ordlista. Det gör däremot "babianhona" av någon anledning...

När jag läser de politiska bloggarna med tillhörande kommentarer i Västerbottens-Kuriren är det inte utan att mina tankar går till den person som var politisk pamp i Umeå under min barndom, Elon Dufvenberg.

– Det kan inte vara lätt att vara arbetare, när man ser ut som en greve, sa den folkpartistiska riksdagskvinnan Ragnhild Sandström en gång om honom.

Elon Dufvenberg kunde också formulera sig – även när han var riktigt arg. Vid en debatt i Skellefteå klev han upp i talarstolen och sa:
– Jag är så arg att jag inget kan säga. Det var bara det jag ville säga.

Kan vi någonsin hoppas att dagens politiker lär sig tala med samma elegans som Sandström och Dufvenberg gjorde på sin tid.

Jag hoppas det, men jag tvivlar...

Lennart Forsberg
den 25 mars 2010